Vad gör vi nu?

Det som står helt klart idag är just CIA, NSA, FBI och de militära medlen inte fungerar. Mera av det samma vill inte på något sätt bättra situationen. Generaler och politiker har än en gång bevisat att de enbart är kapabla att förbereda för det förra kriget. Nästa krig är alltid en överraskning.
Presidenten har av kongressen fått alla fullmakter att göra precis vad som helst mot alla folk eller land han tror sig veta att har sympati för utövarna av terrordåden. Det är möjligt att en terrorvåg mot muslimska länder kan tillfredsställa många amerikaners hämndbegär, men det er säkerligen ingen väg om målet är att hindra framtida terrordåd mot USA.
Den frågan mogna människor ställer är inte "vem?" men "varför?". Det är inte genom att leta syndare, hämnas eller återgälla med samma medel vi kan börja bygga en framtid där sannolikheten för sådana terroraktioner reduceras. Om utgångspunkten är ett ärligt försök att förstå vad det var som hände så kan det vara nyttigt att studera alt det våld som idag härjar i världen. Förutom ungefär 40 krig och ett antal terroraktioner så är det vad som kallas "det strukturella våldet" som dominerar. Denna våldsform är allt det lidande och den död som är resultatet av att de mest grundläggande behov inte tillgodoses för alla människor. Det är inte brist på mat, medicin, rent vatten, hus, bränsle och kläder som är problemet. Det är brist på en rättvis fördelning av dessa livets nödvändigheter som varje dag tar livet av ungefär 100 000 människor på vårt jordklot! Ingen våldsform skördar lika många liv och skapar lika mycket lidande som det strukturella våldet. Men vi håller inga minnesstunder för dessa offer. De göms bokstavligen bort i statistiska tabeller.
Det ekonomiska och politiska systemet som i dag dominerar världen bär en mycket stor del av skulden för denna situation. USA är den ledande stormakten i detta system. I denna värld ökar klyftorna mellan fattiga och rika lavinartad. När den rika världens tillskansade privilegier hotas används regelbundet militära medel för att försvara en obegränsad tillgång till råvaror, marknader och billig arbetskraft. USA ensam har passerat 220 militära interventioner i andra länder. Det är flera än Romarriket i sin tid presterade.
Två av världens största symboler för denna världsordning var det blev angripna den 11 september. Ekonomins katedral med de två tornen och den bikupa liknande cell som är centrum för den enda globala militära makt i dagens värld blev kastrerade. Här ligger förklaringen till att så många uttrycker att det var "världen" eller "demokratin" som blev attackerade. Dessa har rätt i att det är det världssystem vi rika njuter av, och som vi tycker om att kalla demokratisk, som blev attackerat. Men det demokratiska systemet tillåter enbart världens rika minoriteter att rösta, majoriteten förväntas fortsätta leva i fattigdom och producera våra varor. Ingen borde vara förvånad över att representanter för offren slår tillbaka.
Hur skall vi komma vidare? Det är ingen lätt uppgift att staka ut vägen framåt! För det första är det svårt att komma på goda konstruktiva vägar. För det andra vill dessa möjligheter vara oerhört plågsamma för den rika delen av världen. Låt mig i det följande göra ett första försök på att spåna framöver.
Den globala militära närvaro som USA idag har och som fortsatt expanderar måste bort. NATOs expansion österut, AMPOs upprustning i östra Asien och den amerikanska militära närvaron i alla delar av världen är ingen klok politik. Den politik som idag förs får fredsavtalet efter andra världskrig att framstå som ett genidrag i jämförelse. Den på sin tid så starka fredsrörelsen har idag inte kraft att ta itu med dessa frågor. Här behövs rejäla insatser för att sätta frågan på den politiska dagordningen.
Det nyliberala ekonomiska och globala projektet är ingen framtidsväg – klyftorna ökar och offren är för många i alla delar av världen. Med dessa frågor jobbas det i de nya globaliseringskritiska rörelserna. Dessa behöver ökad stöd och mera kraft.
Vad vi i tillägg bör påbörja är en försoningsprocess där offren för västvärldens militära och strukturella våldsutövning får komma till tals. Den försoningens väg som Sydafrika följde efter apartheidregimens sammanbrott kan ge oss vissa riktlinjer. Även om det inte är en kopia så finnes det flera jämförbara paralleller mellan den nuvarande världsordningen och apartheid.
En förundersökning bör påbörjas. Övergreppen måste efterforskas grundligt och noggrant. Utövarna, eller representanter för dessa, måste stå fram och erkänna vad dom har gjort. Sanningen om konsekvenserna av den politik som har förts måste på bordet! En sådan försoningsprocess har som en viktig målsättning att få ökad kunskap om vad som faktisk är drivkrafterna bakom och vad konsekvenserna är av västvärldens globala politik. Detta är självsagt enklare när det gäller den direkta, militära våldsutövningen än för de strukturella orättvisorna. Men att det är svårt kan inte vara ett avgörande argument för att låta bli att försöka. Offren och anhöriga har rätt att få veta vad som ligger bakom deras lidande. Den rika världens befolkning har plikt att sätta sig in i och rätt att få veta hur offren lider. Detta vill bli en mycket plågsam process för alla inblandade. Et nordisk bidrag borde vara en grundlig utredning för konsekvenserna av den lagliga och smugglade vapenexporten genom 100 år. Är vi beredda att medvetengöra våra barn om dessa synder och klarar vi av att se offren i ögonen?
Dessa undersökningar bör ledas av grupper med representanter från såväl "utövarnationer" som "offernationer". UNESCO eller en kombination av regionala organisationer kan vara initiativtagare. Arbete kräver resurser och tid. Målet får inte bli att snabbt skriva en rapport och så tro att det hela är över. De konflikter som här skall upp på bordet har mycket långa rötter. Rasismkonferensen i Durban för några veckor sedan visade på en viss vilja att börja ta i många av orättvisor som har begåtts, men också att många länder hoppade av när för känsliga frågor kom på bordet.
Jag föreställer mig att enbart ett mycket lite antal av dagens politiska ledare har det Civil Courage som skall till för att delta i en sådan process. Antagligen hittar vi några flera bland de pensionerade generaler, ministrar och direktörer som inte längre på samma vis är fångade av systemet. Modet och ärligheten har hos många en tendens att öka efter att de har trått tillbaka från aktiv tjänst. Undantagen som Jessie Jackson och Desmond Tutu bekräftar regeln. Men det är lika viktigt att få till stånd försoning på andra nivåer i samhällspyramiden. Inte på det politiske toppnivå men väl inom många folkliga rörelser kan detta arbetet påbörjas.
Mest troligt vill vi hitta människor som kan påbörja sådana processer bland liberala och progressiva människor i USA och Europa samt bland många organisationer i de delar av världen där konsekvenserna har varit som svårast. Bland de mest fördomsfria religiösa grupper finnes det många kandidater och även delar av freds- och kvinnorörelsen har många. Organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter kan bidra med mycket kunskap och et antal andra radikala människor är säkerligen villiga att bidra.
Låt "förundersökningen" publiceras i ett antal böcker som distribueras billigt världen över, ges gratis till bibliotek och skolor och publicera det hela på Internet. Låt det florera med regionala och globala möten, där de historiska övergreppen dokumenteras och framtidens möjligheter diskuteras.