FRED.DK
< FRED.dk
Oversigt - Søg >
Husk altid rebstigen! En af de fængslede fra aktionen mod Trident-ubådene 13/9 fortæller sin historie. De tre kan foreløbig se frem til et halvt år i fængsel - før den endelige dom falder. Af Ann-Britt Sternfeldt

- Kvinnofängelset i Risley, England.
Jag sitter just nu i en cell i Risley kvinnofängelse i England. För några veckor sedan monterade jag med några vänner symboliskt ner en maskin för kärnvapenubåten Trident.
Med vår aktion har vi försökt visa att tre helt vanliga rädda människor genom att ge varandra stöd kan utmana en av världens fem största kärnvapenmakter. Vad ska vi då inte kunna göra om vi är många?

Aktionen
Det var väldigt pirrigt att ge sig iväg den lördag natt. Ett så speciellt ställe som Barrow, med de begränsade undersökningar vi hade möjlighet att göra med en så stark bevakning. Vi fick göra de bedömningar vi kunde, vi fick följa vår intuition och hoppas på lite tur. Och allt gick vägen.
Vår plan fungerade, våra nerver höll, taxichauffören körde oss precis som vi ville till Tridentvarvet.
Och en sak - repstege! Jag rekommenderar det verkligen. Den gjorde att vi trots högt och spetsigt staket helt plötsligt (ja, inte helt plötsligt - det var mur och staket först för att komma in på själva området och sedan smygande och trappor och gränder och öppna områden att passera - kissepaus i ett hörn mm.) stod på „high security area" och såg vattnet som ubåten ska glida ner i (tyvärr! - men förhoppningsvis med stor demonstration runtomkring - och vem vet, kanske fler aktioner) och där! var hangaren, inte alls så långt bort.

Arrestationen
Ja, ja - high security area innebar också high security guards och så småningom blev vi upptäckta. Inga problem med vakterna - ingen var nånsin otrevlig och det fick vi också höra efteråt att vi själva uppträtt mycket fredligt så det fanns överhuvudtaget inga misstankar om att vi skulle vara våldsamma, ses som terrorister eller nåt sånt.
Det var man genast mycket klara över, till och med att vi absolut inte skulle göra nåt som kunde orsaka skada på nån människa. Det kändes skönt att de så tydligt och snabbt förstod våra „ickevåldsliga" intentioner.
Överhuvudtaget kändes det som om vi möttes av respekt, både från poliserna och „undersökningspersonalen". Det som var lite oroligt i början var när vi inte visste hur det vi hade gjort uppfattades utåt, hur man överhuvudtaget såg på vår aktion.
Det var som om allt hände utanför oss och vi levde i en avskärmad kokong. Men ju mer vi sedan fick veta desto bättre kändes det.
Och sedan när vår „solicitor" sa att man såg allvarligt på våra handlingar så att det utan vidare skulle upp i „Crown court" då kunde man verkligen slappna av och känna att vi hade lyckats.

Civil olydnad är nödvändigt
Solidariteten med de fattiga har för mig varit den största drivkraften bakom plogbillsaktionen. Trettiotusen barn dör varje dag av svält. Den världsordningen upprätthålls av makt, där kärnvapnen är den yttersta maktfaktorn. Därför måste dessa vapen monteras ner.
Ickevåld, öppenhet och tillämpning av civil olydnad är plogbillsrörelsens hörnpelare. Ickevåld innebär att inga levande varelser får komma till skada. Vi tar avstånd från all form av våld.
Öppenheten innebär att vi stannar kvar och tar konsekvenserna. Civil olydnad använder vi bara när övriga demokratiska vägar inte fungerar.
Jag hoppas att vi med vår aktion lyckas förstärka demokratin, visa att det är möjligt att göra något.
Det är inte alltid så lätt att sitta i fängelse, att bo i en liten cell. När jag känner mig instängd och ensam tänker jag på de som svälter eller törstar för att det inte ens finns vatten.
Det är för deras skull jag sitter här och då känns det lättare. Framförallt meningsfullt.
Både vår aktion, vår tid i fängelse och vår kommande rättegång är ett försök att utmana det system som upprätthåller en orättvis resursfördelning i världen. Jag hoppas också kunna inspirerar andra att bryta lydnaden.
Vår aktion är beroende av att andra fortsätter. Vi måste hjälpas åt.
Och ett faktum vi inte kan komma ifrån, är att det finns ingen sann solidaritet utan uppoffring.

Send gerne et link om denne tekst videre til folk, du mener fortjener at se den. Kopiering til videre udbredelse bør du først bede om tilladelse til. ©pdateret december 1998 - WebHamster@FRED.dk: Tom Vilmer Paamand